Det hade inte varit möjligt för mig att vara med i bloggens första Halloweenfirande utan att nämna The Craft (1996). Filmen, som marknadsfördes som Den onda cirkeln när den kom till Sverige, påverkade mig som person, men också hur jag kom att se på tonårsfilmer, vad jag kom att förvänta mig av något som kunde kallas kult-film. Det blev en måttstock mot vilket inte mycket kunnat mäta sig.
I våras såg jag om den för första gången på säkert tio-femton år. Jag upptäckte att min lillasyster aldrig sett den och kände ett tvångsmässigt behov av att åtgärda detta. Jag kan tillgga att hon också älskade den, för The Craft är tidlös och fantastisk.
Sarahs (Robin Tunney) familj har precis flyttat och hon börjar den lokala katolska prep-skolan efter att skolåret börjat, ett dåligt sätt att lära känna folk. Snabbt lyckas hon dock dra till sig två synbart olika typer av uppmärksamhet, blickarna från en av skolans populäraste killar (en uppenbar douchebag för i princip varenda tittare) och skolans outsiders: en trio av tjejer som snabbt adopterar henne.
Nancy (Fairouza Balk), Rochelle (Rachel True) och Bonnie (Neve Campbell), är häxor, eller hoppas på att bli. Deras intresse för det ockulta förenar dem i deras utanförskap, där deras omgivning istället är oerhört oförlåtande. Sarah däremot, har redan krafter hon är fullt medveten om, men inte riktigt vågar använda. Tillsammans tillber flickorna entiteten Manon, och med sina nyfunna krafter bestämmer de sig för att vända på sin tur, vilket ställer deras vänskap på sin yttersta spets.
The Craft är en film om häxor, en film om tonåringar och en film om utanförskap. På många sätt är den en high-school film, men av ett slag som sällan görs längre (för äldre exempel, se Heathers; för nyare, se Jennifer’s Body). Vid första anblick är det här alltså en film om ett gäng unga tjejer som får magiska krafter. Men The Craft är en film om systerskap, om våld, om rasism, om klassförakt, om hämnd, om maktmissbruk.
När vår kvartett först möts är det med en viss osäkerhet. Det är med tiden mer uppenbart för tittaren än för de själva att det är Sarah som har den riktiga magiska gåvan. De övriga tre kan ritualerna, har viljan, men utan henne går det inte. Hennes tillskott till gruppen väcker inte deras potential, utan snarare leechar de på hennes kraft tills de själva får egna. Och i början gör det ju inget, de hör ihop, de står tillsammans.
När Sarah börjar skolan attraherar hon snabbt Chris (Skeet Ulrichs) uppmärksamhet. Trots varningar från Nancy specifikt, så går Sarah och Chris på en halvtam date, som sedan leder till att han snabbt sprider rykten om henne i skolan för att hon inte vill ligga med honom. Klassisk patriarkal skit som så klart leder till att alla i denna nästintill homogena, vita, better-than-thou medelklassmiljö skyr henne som pesten. Sarah blir då ännu mer markerad som utanför och passar in hos de övriga tre i trion. Nancy är fattig. Rochelle är svart. Bonnie har en medfödd hudskada som hon ständigt döljer men mobbas för. På olika sätt representerar de allt som deras närmiljös hegemoniska kultur finner ovärdigt: de är inte vita, de är inte ”snygga”, de ligger runt (till och med om de inte gör det) och de är ”white-trash”. Manon ger flickorna möjlighet att ändra detta, att ta makt i sina liv och förändra sin situation.
Problemet är förstås att Manon är en urkraft, och de här tjejerna är i gymnasieålder. De har inte möjlighet att hantera så mycket magi. Väldigt snabbt knakar det därför i fogarna. Det systraskap och den vänskap som först knutits och som stärker dem, som låter de acceptera och leva upp i sina roller som weirdoes, kan inte hålla ihop dem. Deras behov blir allt mer själviska, deras utfall allt mer drastiska och deras trolldomar och önskningar eskalerar i sin effekt långt över vad som förväntats.
Det som först är soligt, en boost i självförtroende, lite regelrätt hämndaktion, leder snart till dödsfall. Sarah vill dra sig ur, men vid det laget har makten redan ätit upp Nancy inifrån och ut. En slutlig kamp står mellan de två om vem som ha rätten att bruka Manons gåva.
Man kan alltså tro av denna beskrivning, att The Craft handlar om tjejer som vänder sig mot varandra, som missbrukar sin makt. Men för mig stämmer inte detta. The Craft är en film om systraskapet – fullt ut.
Om hur man kan lyfta varandra, hur man kan göra varandra till drottningar, hur man är osårbar inför en sårig, hemsk värld om man håller ihop. Men släpper man taget, faller man bara flera tillsammans. Nancy, som är filmens lysande stjärna och spelad till obehagligt galen perfektion av den oförliknelige Balk, är för mig ett exempel på de offer som världen skördar när man släppt in all den ondska och allt det förtryck (kvinno-)kroppen utsätts för, och man inte längre kan stå emot. För Nancy är hämnden det enda som är kvar. Hon bryr sig inte längre om att världen brinner för det finns inget värt att rädda för hennes del längre. Men innan hon holkas ur, innan hon släpper taget, så är hon och hennes systrar onåbara. De har varandra, och de är lyckliga.
