”Mockingjay II” har haft biopremiär igår, och vi har således nått slutet på Katniss Everdeens resa från deltagare i Hungerspelen till rebell, symbol och röst för upproret i Panem.
Den dystopiska ungdomssviten ”Hunger Games” är baserad på Suzanne Collins trilogi med samma namn. Jag och Frida läste böckerna; ”Hunger Games”, ”Catching Fire” och ”Mockingjay” för två somrar sen då vi var på semester i Småland hos hennes föräldrar. Min bokrecension finns här och Fridas här. Jag minns att jag tyckte första boken var superbra, andra boken kändes som ett mellanspel och tredje boken tyckte jag tappade tempo även om slutet var väldigt spännande. Jag kände också en besvikelse över hur Katniss i den tredje boken blev förvandlad till ett offer, förlamad av rädsla. Katniss glöd slocknade, och min hjälte blev sårbar. Men samtidigt som Katniss drabbades av en djup depression fick vi se en nyanserad bild av en hjälte, en realistisk skildring av vad krig gör med oss. The Mockingjay visar att en kvinna kan vara stark även när hon är rädd, deprimerad eller bortdomnad pga av trauma, att styrka kan vara olika saker.
När de filmade Mockingjay beslutade de sig för att dela den i två filmer. Den första delen hade premiär 19 november 2014, och den andra exakt ett år senare. När jag fick reda på uppdelningen kändes det nästan som ett grymt spratt. Jag var mycket orolig att uppdelningen skulle göra att filmerna inte hade nog med material för att göra två bra filmer. Jag menar, Hollywood är ju ökända för att mjölka så mycket som dom kan från historier för att tjäna så mycket pengar som möjligt på filmer, never mind if the story sucks.
Så, sanningens ögonblick – klarade historien av att delas upp i två filmer?
It did.
It really, truly did.
Mockingjay visade sig vara en av de få böcker som faktiskt vinner på att man delar upp den i två. Boken består ju egentligen av två akter, och mellanspelet i mitten där de liksom hämtar andan passar mycket bättre som avslutning och start, än mitt i en film. Att detta inte slog mig när jag läste böckerna förvånas jag över.
Mockingjay II är mycket som ettan och tvåan, med våra hjältar som återigen kämpar för sin överlevnad i en arena fylld av dödliga hinder. Den enda skillnaden är att denna arena är hela Panem som förvandlas till en krigszon då de olika distrikten rest sig mot president Snow och hans regim. Det är kulsprutor, bomber, inhumana krigsbrott, mängder av civila offer, och dolda politiska agendor. Den talar om människans inneboende självdestruktiva sätt, och vrider saker till sin spets gällande hur vi avhumaniserar våra medmänniskor. Det påminner tyvärr alldeles för väl om stämningen i världen idag, och aldrig förr har dessa ämnen känns så angeläget att prata om. Panems första distrikt kan till och med sägas vara en metafor för den privilegierade västvärlden och de andra distrikten återspeglar till viss del den fattigare Mellanöstern, Asien och Afrika. Historien har ett genomgående budskap; den visar hur våld föder våld och hur viktigt det är att bryta kedjan och börja tänka om.
Det som förvånade mig med de olika filmatiseringarna var hur trogna de höll sig till böckerna. Det måste varit en oerhört stor utmaning att kunna visa alla detaljer av den expanderade världen i Hunger Games så mycket, de olika distriktkulturerna, de udda kläderna, miljöerna, de konstiga genmanipulerade djuren alla teknologiska framsteg, och få det rätt. Men man gav sig på uppdraget, och lyckades återskapade världen till punkt och pricka. En bättre fan-service än så går inte att få.
Historien passar verkligen för den stora vita duken där det visuella lyfter fram och ger en tyngd åt de bitarna som kanske skyndats genom i boken, och den talangfulla Jennifer Lawrence lyckas förmedla ett brett register av känslor från djup ångest, vemod och depression till ilska och kall beslutsamhet. Jag satt ofta på nålar, och vid ett tillfälle skrek jag (och resten av publiken) rakt ut, så effektfullt skrämmande var det.
Se den, och se den gärna på bio!