Image may be NSFW.
Clik here to view.
Innehåller spoilers för Orphan Black säsong tre.
Tredje säsongen av Orphan Black tar sin början några veckor efter Sarah och Kiras flykt från DYAD som mynnade ut i avslöjandet om att Leda inte var det enda klonprojektet igång – medan DYAD utvecklade Leda, producerade militären Castor, en serie manliga kloner. Mot sin vilja blir Sarah snabbt uppsvept i Castorprojektets intriger, medan hennes systrar kämpar vidare för att hålla ställningarna i sina egna liv.
Orphan Black är, som de flesta antagligen vet, en av mina absoluta favoritserier. Serien är otroligt smart, visuellt snygg, tankeväckande, oförutsägbar och full av små smarta pekningar och sf-referenser. Seriens primära och mest intressanta karaktärer är kvinnor och männen är med något undantag mest där för att agera sidekicks eller antagonister. Vidare är det väl värt att enbart se serien för Tatiana Maslanys fantastiska porträtteringar av inte mindre än (för närvarande) tolv kloner. Innan och i början av tredje säsongen var jag lite rädd att Leda-klonerna skulle få stå tillbaka för Castor-klonerna, men även om Castor stal showen lite i de inledande avsnitten så var serien snart tillbaka där den hör hemma: bland de kvinnliga karaktärerna och deras berättelser.
Men samtidigt som jag älskar Orphan Black och dess tredje säsong av hela mitt hjärta, kan jag inte låta bli att känna att serien börjar stampa lite. När Orphan Black kom för två år sedan blev den snabbt en fanfavorit och fick närapå kultstatus på en gång. Serien har många engagerade och lojala fans och såväl seriens skapare som dess sociala medier-team är duktiga på att uppmärksamma och interagera med dem på olika vis. Det är uppenbart att de är väl medvetna om vad fansen gillar med serien och ibland känns det som att de har svårt att hålla isär det med sin egen vision och som konsekvens glider serien lätt in i ren fanservice.
Fansen älskar “cloneswaps” – när Maslany spelar en klon som låtsas vara en annan – och i gengäld är manusförfattarna väldigt pigga på att skriva in lustiga plotlines för att generera fler cloneswaps. Fansen älskar scener där så många som möjligt av klonerna är samlade (vanligtvis nöjer sig serien med två eller tre stycken samtidigt eftersom dessa scener är komplicerade att spela och filma) och manusförfattarna skriver in scener där klonerna inte gör så mycket annat än att käka middag ihop. Fansen älskade när Helena stack in på en pub, blev full och förälskade sig i truckföraren Jesse – så naturligtvis dyker han upp i tredje säsongen i en scen som inte tillför någonting, vare sig för Helena som karaktär eller serien i stort. Fansen älskar nya Leda-kloner – skaparna introducerar nya Leda-kloner.
Image may be NSFW.
Clik here to view.
Medan allt detta pågår får handlingen ofta lida. En sak jag alltid gillat och uppskattat med Orphan Black är att de sällan låter seriens handling följa konventionella, förutsägbara arcs. Jag skulle beskriva handlingen som aningen disjointed då den aldrig gör det väntade – ofta introduceras storylines som i andra serier skulle pågått en hel säsong bara för att nå sin upplösning i nästa avsnitt, exempelvis. Jag gillar det som sagt, men i tredje säsongen är handlingen mindre originellt sammanvävd och mer stillastående. Cosima insjuknade i den mystiska klonsjukan i säsong ett och i säsong tre är hon knappt ett enda steg närmare ett botemedel än vad hon var då. Medan Cosima gräver i deras biologi, gräver Sarah i historien om deras uppkomst och det är väldigt intressant, men hon kommer ju inte heller någon vart. Fler och fler trådar läggs till, fler och fler saker avslöjas, men det känns ändå som att de inte kommer vidare. Alison flamsar runt och säljer droger och kampanjar för School Trustee (fråga inte) och är överlag rätt avskild från resten av klonerna. Jag känner att jag vill att serien bara ska komma vidare.
Samtidigt så vet jag inte varför jag gnäller, för trots sin ofta ofokuserade handling är Orphan Black fortfarande så jävla bra. Jag är ju inte direkt ledsen över mer cloneswaps, nya kloner och ambitiösa klon-scener – tvärtom. Orphan Black är fortfarande en otroligt skarp serie som helhet och med några av de enskilt bästa tv-avsnitt jag någonsin sett (för säsong tre: “Certain Agony of the Battlefield” och “Ruthless in Purpose, and Insidious in Method”, som är så bra att jag typ ryser när jag tänker på dem). Dessutom kan en ju välvilligt tolka in en poäng med seriens stampande – Leda-klonernas tillkomst och liv används explicit som en metafor för att leva som kvinna i ett patriarkalt samhälle och kampen mot de strukturerna, så att klonerna aldrig kommer närmare någon slutgiltig lösning på sina problem kan ju helt enkelt vara en dyster reflektion av det.
Oavsett så är Orphan Black den i min mening bästa serie som går just nu och det kommer jag antagligen fortsätta att tycka även om all karaktärsutveckling och handling skulle offras för cloneswaps i framtiden.