Hur är det egentligen att vara vampyr i en nutida stad? What we do in the shadows är en charmig mockumentär (en fiktiv dokumentär) där ett filmteam följer fyra blodsugande rumskompisar i Wellington på Nya Zeeland, och därmed får en inblick i stadens övernaturliga liv. Det visar sig vara rätt vardagligt – fixa mat, ta hand om hushållet, hitta något roligt att göra och se fram emot den årliga vampyrfesten – men också sorgligt. Det är ju lite svårt att hänga med i samtiden när man är flera hundra år gammal, inte kommer in på nattklubbar eftersom ingen bjuder in en och man oftast äter upp eventuella nya vänner man lyckas skaffa. De dras såklart också med de vanliga problemen som uppstår när man delar bostad: någon har inte diskat på fem år, någon annan har blodat ner soffan. Jobbigt. Och så är det Petyr, som är 8000 år gammal, bor i källaren och ser ut som Nosferatu. Han har lite svårt med den sociala biten, så att säga.
What we do in the shadows är en film full av konstraster, som genom någon sorts magi från regissörerna och manusförfattarna Taika Waititi och Jemaine Clements sida smälter samman till en av de roligaste filmerna jag har sett på flera år. Den är en fin och ganska gripande skildring av vänskap mellan personer som har levt ihop länge, samtidigt som den innehåller hinkvis med sprutande blod. Den har en perfekt tonträff i den dokumentära stilen, samtidigt som den är en hysteriskt underhållande – och kärleksfull – drift med vampyrgenren. (Den är förmodligen också den mest gif-vänliga vampyrfilm som någonsin gjorts.)
”Leave me to do my dark bidding on the internet!”
”What are you bidding on?”
”I am bidding on a table.”
Vi befinner oss i en våg av fantastikfilm, som sorgligt nog ofta känns ganska fantasilös. What we do in the shadows är allt som den senaste standardblockbustern inte är: fantasifull, lekfull och alldeles underbar.
(Tidigare publicerad på Catahya.)
Läs även Nahals hyllning från förra året.