Orphan Black är över och åtminstone en av oss har haft en gråtstund över det. Själv har jag inte sett sista säsongen än, utan har ägnat den senaste tiden åt att se om allt först. Jag kände att jag nog hade glömt mycket och ville återuppleva hela pusslet från början. Det var verkligen rätt beslut – jag hade glömt hur mycket som helst, märkte jag snabbt. Nu tänker jag skriva ett (antagligen kort och inte särskilt strukturerat) inlägg om varje säsong.
Orphan Black handlar, i korthet, om några kvinnor som upptäcker att de är kloner. Den är en av de absolut bästa sf-serier jag har sett, bra på det där sättet som får mig att undra varför jag slösar tid på att se något annat över huvud taget. Den är ju allt man kan önska: intressant, snygg, rolig, sorglig, spännande, skrämmande, full av oemotståndliga karaktärer och fint skildrade familje- och vänskapsrelationer. Att se om första säsongen var en fantastisk ”åh, just det”-upplevelse.
Ah, att se om #OrphanBlack. Allt annat framstår som så dåligt i jämförelse.
— Maria (@vildvittra) August 15, 2017
Jag älskar Felix. Jag hade inte glömt hur rolig han är, men däremot hur smärtsam hans relation till fostersystern Sarah är – hon bara sveper in med sina problem och han hjälper och hjälper och får sitt liv (ännu mer) uppfuckat utan knappt ett tack.
Felix: "Divorces do really strange things to normals, Sarah. They lose their fake happiness, they forget the way to the mall" #OrphanBlack
— Maria (@vildvittra) August 15, 2017
Jag hade inte glömt att Mrs S. är allmänt awesome, men däremot hur mycket respekt jag känner för henne. Hon är som amiral Adama, jag skulle följa henne vart som helst. (Kanske inte senare, när hon exempelvis hon hotar att lösa upp sin mamma i syra, men i alla fall under första säsongen.)
Jag hade glömt hur tuff Alison är redan från början. Jag hade glömt att Cosima röker på hela tiden.
Det är också en lyx att återuppleva Tatiana Maslanys fantastiska förmåga att spela klonerna så att jag för det mesta inte tänker på att det är samma skådespelerska som spelar flera av huvudrollerna. Det är ju inte de olika frisyrerna och dialekterna som gör att jag glömmer, utan hennes sätt att ge dem olika kroppsspråk och utstrålning. Jag kommer på mig själv med att tänka saker som ”När Sarah ler ser hon ut som Cosima”, som om det inte var samma person.